MÅNEGARM - Nordstjärnans Tidsalder
Fädernas Kall (Under Höjda Nordbaner)
Tidenen av blod,
dagar av makt,
fädernas kall,
skriker i mina ådror.
Draget kallt stål,
sjunger i mina händer,
täjer forna dagar,
deras stora glans
Fäderna kall,
skriker i mina ådror
Med höjda nordbanér
genom särkastam,
banar blodig väg
i dödens namn
Ty dagar står åter
då vårt tål vädras
Tiden är dagad,
då vi smeker ovärdig
lekamen
Ty draget stål
kallt som is,
från nordan
drar åter vi iväg
Med höjda banér
genom särkastam,
väcker allt som varit
i mitt vreda sinne
Urgammalt blod
fyller min kropp
sjunger de gamlas sång
i korpens skugga
Fädernas kall
skriker i mina ådror.
Ty draget stål
kallt som is,
från nordan
drar åter vi.
Tidenen av blod...
__________
Drakeld
Tronar på bädd så röd
dömd att evigt vakta,
en gång luftens okrönte kung
nu fjättrad tills tid blir aska
Eld så ren, bränner köttet
tänder skiljer märg från ben
Sover glömskans
befriande sömn
men drömmar ger ej
honom vila
En strimma av rök,
svart som opal,
blott stoft av det som
skall komma
Eld så ren, bränner köttet,
tänder skiljer märg från ben,
Vakna, sprid dina vingar
och låt skuggan härska än en gång.
Ondsint, förbittrad,
ruvar på hämd.
Galen av hunger,
tårar av blod...
Liv skall ge vika för död...
...och döden skall komma
för ung som för gammal
och rensa upp landet från mänsklighet
Högt över träden med
vindar av storm,
ett liv för varje år, vid
Helheims rand.
För dagar av pina för
dagar av sorg,
ett hat är övermäktigt, nu
ni döden skall dö.
Eld så ren, bränner köttet,
tänder skiljer märg från ben.
Vakna, sprid dina vingar
och låt skuggan härska
än en gång
__________
Den Dödes Drömmar
Grå moln täcker skyn,
mitt väsen fylls av längtan
Himlen öppnar sig åter
över min mörka glänta
Det svala regnet faller
på min förgångna kropp,
sipprar ned i mitt inre,
förlöser kyla späder blod.
Kylan föder minnen
om blod, död och ära.
Regnet föder drömmar
om en ny tidlös era.
Denna livlösa kropp
ärgad av stål och tid.
Stungen djupt av svek
likt törnar i tusen
Sorg och oändligt hat,
dödens tysta kalla invit,
livets döende låga
mellan död och liv.
Är jag blott en skugga
som vandrar bland vaga minnen?
Födda ur min ensamhet
ur min döende låga
döende likt den ljuva
natten vid gryningen,
då solens strålar
fördriver stjärnors sken...
Stilla skuggor från falnad tid,
tänder glöd ur gammal aska.
Gömda spillror av hopp
i den dödes drömmar...
__________
Nordanblod
Dövar din stämma,
stjäler din kraft,
gåtfulla lydnad
i vanvettets makt
Smider din tystnad,
rämnar din själ
I hat du dig vrider
att alltid vara träl...
I vinden ett budskap
om frihet och minnen,
krossa de av ondo
som förslavat vårt sinne...
Stig upp du stolta,
känn kraften i arm,
krossa den kristnes skalle,
skända hans land...
Väntar du dig frid
i kropp och tanke?
Betänk då att eder
aldrig må brytas...
__________
En Fallen Härskare
Vek är min kropp nu,
tiden tynar mig till stoft.
Krumna äro mina leder,
ty fader tid tar mig bort.
Minnen bär jag från
svunna tider.
Då min röst var kall
som vargablick,
när död och pina gick
under min hand
vid min tron i skogens djup.
Jag ser löven om hösten
runt mig,
ger mig känslan av livet
som var.
Bortglömd, fördriven
av sin egen sådd,
söndra och härska än en gång
Härskare över skogen
var mitt namn,
över den nattliga
fruktbarhetens sköte.
Mäktig som tusen
sjöars dimma,
spred jag mig över detta
köldens land
__________
Ymer
"I åldrarnes morgon,
då Ymer levde,
Var ej sand, ej vatten,
ej svala vågor,
jorden ej fanns,
ej avanhimlen,
Blott ginnungasvalget
men intet gräs"
__________
Vindar Från Glömda Tider
Skärvor från en gammal tid
Avlade ur is och frost,
födda med urgammalt blod
under korpens svarta vingar.
Skogar fylls åter av sånger,
toner av väntan och lidelse,
sånger som väcker liv i vindar från glömda tider
Vargars hymn fyller
den ändlösa natten,
ekar över slätter
och i djupa dalar.
Kallar dem åter samman
som i forna dar,
för att samlas under
nodstjärnans kommande glans
Skogar fylls åter av sånger,
toner om väntan och lidelse,
sånger som väcker liv
i vindar från glömda tider.
Dessa vindar från glömda tider,
en eld i tusenfaldig dimma,
en droppe från klinga röd,
som skärvor av ett länge sedan glömt skrik...
Vargars hymn fyller
den ändlösa natten,
ekar över slätter
och i djupa dalar.
__________
Blod, Jord Och Stjärneglans
Trådar tvinnas samman,
söker livets slut,
förvridna likt sprängda ådror,
förmultnelse sprids längst vindar.
Av vämjelse komna,
som ett öppet sår.
Sorg i mitt hjärta,
likt frost äro min själ,
blott en tårande väntan
på det som snart skall ske.
Från kosmos spunget
ur stjärneglans
ett arv av nordiskt blod.
Från de gamla nedstigna,
på Atlantis ur hemmets jord.
De äro icke döda,
de sova bara...
Blod, jord och stjärneglans
den yttersta orsakens väg.
Sprunget ur sagans kraft,
bringa ätlingarna hem.
"Ett salhus ser hon, som
solen fagert täckt med gulltak,
på gimle stå.
Resliga människor månde där bo,
njuta sin lycka och lova evigt."
__________
Det Sargade Landet
Under en blodröd himmel
på ett berg bortom skog,
spejar höken över vidderna
vaksamt och stilla.
Trummor hörs i fjärran
som ekon av en förgången tid,
då elden härjade i skogar och hem,
då ljuset förpestade vårat liv
Fågelsången har tystnat,
bäcken står nästan stilla,
höken höjer sina vingar,
dagen går mot sitt slut.
Korp och hök cirklar tillsammans,
än en gång enade i skyn,
Ulv, människa och troll,
skärvor av ett annat liv.
Stålklädda hovar trampar i väntan,
sparkar upp grus och damm.
För alltid, för evigt
deras dag har tvinat till stoft.
I mörka vindars skepnad,
som ett svart regn faller,
väter vi deras kroppar,
dränker dem i mörkrets namn.
Under en blodröd måne,
på berg bortom skog,
ljuset har nu tvinat,
mörkret tar äntligen vid.
Med ansiktet i ett vridet grin,
som ljusets bane färdas vi.
Stridsropen ekar i skogar och berg,
stålets sång dränker blodig jord...
__________
Tiden Som Komma Skall
Årtusenden har ärrat
nordens land,
där ståt en gång gjöt
heder och ära.
Över berg, genom skog,
ses vi nu komma,
blod skall igen dränka
urmoderns jord.
Dagar flyr iväg,
inför min skugga.
Jag smeker tiden,
med mitt mörker.
Över berg, genom skog,
ses vi nu komma.
Blod skall igen dränka
urmoderns jord.
Längtan att än...än en gång härska,
stark likt stålet i min klinga.
Tiden som var åter komma,
när nattens skuggor vaknar till liv.
Dagar flyr iväg, inför
min skugga
Jag smeker tiden med
mitt mörker.
Av tidens ändlöst svarta minnen,
byggdes mitt slott vid
horisontens rand.
En ny tidsålder skall komma,
född under nordstjärnans
silverne glans...