MÅNEGARM - Havets Vargar

Havets Vargar

Från vida kring 
vi komma i tusen 
far fram över havet 
likt blad i vinden 

Som skuggor i horisonten 
kommer vi i flock 

I långa stolta skepp 
med draken i för 
havets kalla vindar 
river i segeln 

När stäven skär 
i genom böljorna 
som nordens vargar 
far vi fram 

Fäller vårt byte vid solens fall 
som havets vargar samman i flock 
sprider vi skräck bland guds lamm 
som nordens vargar far vi fram 

Hör korpens sång i från ovan 
när klingan faller i Allfaders namn 
hör asars sång i från ovan 
när hammaren krossar korset... 

I stolta skepp far vi fram 
med draken i för och stål i hand...
__________

Trädatanke (Fadar Tids Död)

Havet ger mig dess svalkande tid 
en dag av tystnad och vila 
skogen ger mig tiden som var 
dess uråldriga börda i mångfald av år 

Våran korta tidsrymd 
en veknad i barkens spricka 
videpilen skriker ut sin agg 
dagen läggs i skuggor 

Genom järneken jag vandrar 
sliter mitt skinn itu 
mina skrik förvandlar natten 
till infernon av tidsvindar 

Tid o fader Tid, vi färdas 
mot dig i dessa dagar 
allt visar du mig 
i ett oktarin av död 

Tid o fader Tid, din död 
skall jag ändlöst hylla 
allt förblir orört 
natten stannar stilla 

Du förpestade tid 
som en törn i min fot 
Frustande slukar du allt 
vi möter dödens dagar 
du förpestade tid...
__________

I Gryningstimma

På fjäderklädda vingar i örnens hamn 
sveper mitt sinne genom morgonens kyla 
den gyllene gryningen speglar i daggen 
sätter nordens ängar i brand 

En röst i vinden rör vid mitt sinne 
viskar som ett arv av hednisk glöd... 
...om blod bringat av fäders stål 
gjuten för moder Sveas mull 

Ensam vilandes på vindens bädd 
far mitt sinne fram över öde mark 
i gryningstimma... 

Gryningstimmans stilla bidande strålar 
faller genom ett hav av silverne tårar 
i gryningstimma... 

Nattskrikans sista rop 
sprunget från en falnande natt 
ebbat stilla ut 
i Svithiods mäktiga salar...
__________

En Del Av Allt Som Blivit Glömt

Luften ligger tung och sval 
skyn mörknar av tiden 
tystnad råder över nejden 
i salar av gran och tall 

Solen kvävs och skymningen tar vid 
nattaväsen stiger upp efter dagens vila 
en del av allt som blivit glömt 
träder åter fram ur dimman... 

Viskningar hörs från tjärnen i skogen 
en sång så lockande och bedårande djup 
sångens förföriska toner väver in 
mitt sinne i ett töcken av drömmar 

Luften ligger tung och sval 
månen lyser i salar och gläntor 
en del av allt som blivit glömt 
träder åter fram ur dimman...
__________

Fädernes Jord

Morgonen gryr över norden, 
detta genom blod ärvda hem 
de tidiga timmarnas svalka 
med daggen som skyler marken 
denna ljuva fädernesjord, 
som värmer mitt hjärta och stärker min själ...
__________

Vargtörne

Röda tjocka droppar blir till stela tårar 
faller från törnars spets mot en frusen mark 
dömt blevo blodet vid törnets sting 
dömd blevo själen i törnets namn 

Likt etter river det i mina ådror 
vrider sig omfamnande i min själ 
faller in i glömskans stilla ekande värld 
blir ett med natten och kylan 

Åter står hon i full, nattens bleka gudinna 
bringar mig ur min livlösa sömn... 
vargtörne... 

Åter ståndad från de själlösa djupen 
ur förvandlingens tunga dvala 
fylld av natten och törnets ande... 
vansinnet fyller min strupe 

Vintern i sin bleka skrud 
ett regn av röd smärta färgar hennes slöja 
röda tjocka droppar blir till stela tårar 
befläckar en frusen mark
__________

Vanvett

På örnars tuva du arla skall sitta 
skild från världen skela mot Hel 
mat skall vara dig mera led 
än för människor midgårdsormen 

Vanvett och vildbrunst, vrål och oro 
dig trycke med tårar och tunga 
sätt dig ner att jag säga dig må 
din svidande svåra sorg 

Gastar dig krame i gränslöst kval 
i gruvliga jättars gårdar 
till rimtursars hall du ragle var dag 
släpe dig saknande val 
släpe dig saknande hopp 
tårar blir tidaste tröst du får 
grymt skall i gråt du grämas 

Vred är dig Oden vred dig asator 
främst är din fiende Frej 
ditt usla skarn som över dig drar 
gudarnas grymma vrede 

Höre jättar, höre rimtursar 
Suttnings söner och segrande asar 
hur jag förbjuder, hur jag förbannar 
mön från målro med män
__________

Spjutsång

Vävens varp är våldsmäns tarmar 
hängande vikterna huvud av män 
blaggarnsrafterna bloddränkta spjut 
skjutbommen järnskodd skyttlarna åror 
med svärden slår vi segerväven 
vävom vävom valspjutens väv 

Vävom vävom valspjutens väv 
och segerfursten sedan vi följe 
blott blickas blodiga sköldar 
vävom vävom valspjutens väv 
där fejdstora mäns fälttecken går 
livet hans lida låter vi ej 

Nu väven är vävd och valplatsen avröjd 
goternas galdrar går över landen 
skrämd blir den sig skådar kring 
blodskyar blandas på himlen 
röd är rymden av rinnande blod 
och trolldomen tränger sig genom 

Vi kvad här för konungen unge 
segersången sälla sjöng vid den 
men han som hunnit att höra orden 
spjutsången läre och spride bland människor 
ridom på hästarna raskt må vi ut 
dråpligt vi stormar med dragna svärd
__________

Ett Gammelt Bergtroll

Det lider allt emot kvälls nu 
och det är allt mörk svart natt snart 
jag skulle allt dra till fjälls nu 
men här i daln är det allt bra rart 

På fjällets vidd där all storm snor 
är det så ödsligt och tomt och kallt 
det är så trevsamt där folk bor 
och i en dal är så skönt grönt allt 

Och tänk den fagra prinsessan 
som gick förbi här i jåns 
och hade lengult om hjässan 
hon vore allt mat för måns 

Det andra småbyket viker 
och pekar finger från långt tryggt håll 
det flyr ur vägen och skriker 
tvi vale för stort styggt troll 

Men hon var vänögd och mildögd 
och såg milt på mig, gamle klumpkloss 
fast jag är ondögd och vildögd 
och allt vänt flyktar bort från oss 

Jag ville klappåna och kyssåna 
fast jag har allt en ful trut 
jag ville vaggåna och vyssåna 
och säga: tu lu, lilla sötsnut 

och i en säck vill jag stoppåna 
och taåna med hem till julmat 
och sen så äter jag oppåna 
fint lagad på guldfat 

Men hum, hum, jag är allt bra dum 
vem skulle sen titta milt och gott 
en tocken dumjöns jag är, hum, hum 
ett tocke dumt huvud jag fått 

Det kristebarnet får vara 
för vi troll vi är troll vi 
och äta oppåna den rara 
kan en väl knappt låta bli
__________

Fylgians Dans

Stjärnbeklädda djup 
ovan nyfallen snö 
en öde vind 
drar sakta bi... 

Lägger sig sakta 
över det kalla 
kristallhavets 
eviga töcken... 

En sista vandring 
åstad fram i natten 
över den frusna marken 
genom råets rike... 

Dessa sollösa timmar i ensamhet 
i skuggan av mitt inre 
under månars full 
dessa sollösa timmar i ensamhet 
min kropp blir mitt inre 
träder i fylgians hamn 
följer i dess dans 

Dränkt av de silverne tårar 
som faller om natten 
väcker en del av mig 
som dväljs i tystnad 
likt en gäckande skugga 
i själens väv...
__________

Den Sista Striden

Stigna i blodets timma 
vi grepo våra svärd 
uppväckta ur bergets sal 
vi drogo åter ut 

I eoner har vi legat i slummer 
för att än en gång slå följe 
i vår svarta hord 

För att än en gång höja våran bägare 
för att rida vår väg över djupen 

I eoner har vi väntat 
på ljusets barn 
som skändat vår mark 
och väckt vårt hat 

Tiden är nu här 
när våra klingor möts 
en sista gång, en sista kamp 

Kristimannens blod rinner ut i leran 
under våra hovar krossas hans kropp 

Vi höjer våra bägare i segrandets namn 
och dricker för kristus utgjutna blod...
__________

Vinternattskväde

Vindar dansar kring mina fötter 
lyfter små slöjor av kristall 
mina tunga andetag väser 
ur min kalla strupe... 

Stjärnor, som spridda för en vind 
fyller natthimlens mörka hav 
fäller sina silverne tårar 
över dunkla skuggors mark... 

Ugglans ensamma rop 
ekar ut i skogens salar 
faller lätt som snö 
dör ut i vemodig klagan... 

Stjärnor, som spridda för en vind 
fyller natthimlens mörka hav 
fäller sina silverne tårar 
över dunkla skuggors mark 

Horn ljuder i fjärran 
till hovslagens dån 
Allfaderns mäktiga här 
tronar över himlen... 

Min stämma bryter natten 
och vintervärldens tystnad 
jag ropar de äldstes namn 
hör och lyss till mitt kall